Brev Till Mig Själv

I detta avslutande avsnitt av Brev till mig själv träffar vi brevskrivarna Olof och Jessica. Blev livet som de hade tänkt? Och hur kändes det att få tillbaka sitt brev efter 20 år, och vad gör det med en människa. Medverkar gör också Karl Ekendahl, doktorand i praktisk filosofi på Uppsala universitet. Samtalet leds av Hedvig Bruzaeus och Vivi Nybom på Postmuseum.

Jonna 15 år, skrivet 1994-08-22

”Jag skulle vilja spela Bowies Rock n roll suicide för att trösta alla världens osäkra femtonåringar.”

Från Mattias, till Sofia. 1994.08.14

”Men det var kärlek och det var på riktigt, den sortens samhörighet som kanske bara musik kan illustrera.”

Johan 19 år och Sara 17 år. Båda skrev sina brev i september 1994

”Det var med förvåning och förundran jag för fyra år sedan tog emot brevet från den mest oväntade av avsändare – mig själv.”

Mia 17 år, skrivet 1994-08-28

"Idag är jag vrålförbannad över detta, förlåter aldrig. Men jag är ändå mycket stark, annars skulle jag inte funnits idag. "

Kina, 15 år, skrivet 1994-08-30

”Det kom ett handskrivet brev med en röst från det förflutna. En femtonårings röst. Jag kände igen den väl, men hade glömt hur sorgsen den kunde vara.”

Anna, skrivet 1994-08-13

”Samtidigt är jag tacksam och lycklig över det korta förhållande som vi hade den där sommaren 1994”

Olof, 19 år, 1994-08-29

”Vad jag önskar att jag 1994 hade kunnat säga till 19-åringen att slappna av, bekymra sig mindre och inte sätta så stor press på sig själv.”

Jonte, 16 år, skrivet 1994-08-13

”Så nog kan jag sammanfatta de senaste 24 åren med att säga att jag följt ditt råd att leva fan med livet innan livet lever fan med mig.”

Jesper, 20 år, skrivet 1994-08-14

”Men jag förstår inte hur jag tänkte när jag skrev att jag ville ha mer sex och hångla mindre. Hångla är ju fortfarande grymt.”

Moa, 15 år, skrivet 1994-08-12