Hemma Hos Strage

Debby Friday föddes i Nigeria och flyttade till Kanada som tvååring. Hon växte upp i en religiös familj i Montreal som ville att hon skulle bli advokat. Men som tonåring smög hon ut från den katolska flickskolan för att gå på klubb och dansa till techno hela natten. Efter ett tag började hon dj:a men när festandet gick överstyr lämnade hon stan och flyttade till Vancouver. Där studerade hon politik och genusvetenskap på universitetet och började, efter att ha kollat på instruktionsvideor på Yotube, att producera sin egen elektroniska musik. Den arga debut-ep:n "Bitchpunk" kom 2018 och gjorde så att det anrika indiebolaget Sub Pop i Seattle upptäckte henne och gav ut debutalbumet "Good luck". Tidigare i höstas vann Debby Friday sitt hemlands finaste musikpris, The Polaris Music Prize, som är en kanadensisk motsvarighet till Englands Mercury Prize. När Debby nyligen besökte Stockholm gick hon hem till Strage för att prata om klubbextas, katolicism och favoritartister som Avril Lavigne, Amy Winehouse, Santigold

Under en USA-semester upptäckte den tonårige Joakim Larsson från Upplands Väsby att amerikaner inte kunde uttala hans förnamn. När han blev artist kallade han sig därför Joey och tog ett nytt efternamn från Shakespeares "Stormen" som han såg på en hylla i Vilundaskolans bibliotek. 1979 blev han sångare i gruppen Force som tre år senare bytte namn till Europe och vann Rock-SM. Med albumet "The final countdown" blev Europa den största svenska musikexporten sedan Abba. Men framgångarna avbröts tvärt av grunge, skivbolagstrubbel och skatteskulder. Europe splittrades men återförenades på nollnolltalet och gav nyligen ut den Klas Åhlund-producerade singeln "Hold your head up". Hemma hos mig pratar Joey Tempest bland annat om Lucio Fulci-rysaren som inspirerade en av Europes bästa låtar, om Swedish Metal Aids välgörenhetslåt "Give a helpin' hand" som blev hans första guldskiva, om den frifräsande managern Thomas Erdtman och om huruvida Kurt Cobain skrev "Who the fuck is Joey Tempest?" på en vägg i Los Angeles. Hoste

Sharon den Adel har i 27 år sjungit i det holländska symfonimetalbandet Within Temptation. Hon har blivit känd för sin mäktiga röst, sitt politiska engagemang och sina överdådiga klänningar som hon designar själv. Nyligen gav bandet ut sitt åttonde album "Bleed out" där Sharon i flera låtar sjunger om kriget i Ukraina. Within Temptation har spelat där och hoppas kunna återvända (några spelningar i Ryssland, där de har många fans, lär det däremot inte bli förrän Putin störtats). I nya "Hemma hos Strage" pratar Sharon om sin globetrottande barndom, om åren i Indonesien, om att inspireras av balinesisk dans, om hur hon och maken Robert Westerholt (gitarrist i Within Temptation) blev kära som tonåringar, om att vilja bli sångerska efter att ha hört Olivia Newton-John, om att diskutera hamburgare med idolen Peter Steele från Type O Negative och om AI-programmet som råkade lägga till Darth Vader i deras Ukraina-video "Wireless". Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För första gången på 157 avsnitt gästas "Hemma hos Strage" inte av en musiker, även om Bret Easton Ellis faktiskt spelade keyboard i tre band när han gick på college. Det är som författare till böckerna "Less than zero", "American psycho", "Glamorama" och nya "Skärvorna" han blivit världsberömd. Strage hälsade på Bret i hans lägenhet på 13th Street i New York för ganska exakt 25 år sedan. Nu kommer Bret till Kungsholmen och pratar om tidens flykt, om kristallklara tonårsminnen, om att dölja sin sexualitet i high school och samtidigt dejta skolans snyggaste tjej, om att förtjusas av Kim Wildes likgiltiga perfektion i "Kids in America"-videon och vilja skriva på samma sätt, om hur det är att leva med en oerhört woke generation Y-pojkvän och om hur mycket som är sant i de depraverade skildringarna av en uppläsningsturné i boken "Lunar Park", där han röker crack och blir attackerad av en hund efter att ha försökt få den att "gå ner" på ett medvetslöst fan (spoilervarning: "Everything happened!"). Hosted on Acast.

Bröderna Peder och Anders Stenberg växte upp i byn Vindeln norr om Umeå. De sveptes med av nittiotalets hardcorevåg och fortsatte sedan med att spela emo, funk och indie innan de för 20 år sedan bildade Deportees. Deras smäktande rock blev en omedelbar framgång och i våras kom sjunde albumet "People are a foreign country" där Peder sjunger duett med Sarah Klang. Hemma hos Strage pratar bröderna om hur de blev straight edge ("Jag var tolv, det var inte så stor grej att inte dricka", minns Anders), om demonstrationer på McDonalds i Umeå, om konflikter med raggare, om konflikter med hardcoresnobbar, om Peders doktorsavhandling i etnologi på temat "World of warcraft", om när han stampade på en ros som han fick av Olof Dreijer från The Knife, om Anders turnéer som gitarrist åt Lykke Li och om huruvida Deportees är det nya Blink-182 eftersom trummisen Thomas Hedlund är mer känd än resten av bandet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Malmösyntharna Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko träffades utanför ett högstadiedisco i Limhamn när hon var 15 och han 18. Eddie hade blonderat hår, solglasögon och en orange overall som han skrivit "DEVO" på. "Honom måste jag prata med", tänkte Marina. De blev ihop och var ett par i ett år och tre månader. Deras vänskap, och bandet som de startade tillsammans, har hållit desto längre: 43 år. Hemma hos Strage pratar Page bland annat om hur knäckt Eddie blev när han upptäckte att Silicon Teens inte var ett riktigt band, om klassikern "Dansande man" som de spelade väldigt snabbt i TV i början av åttiotalet (programtiden höll på att ta slut), om kärleken till Gary Numan och Fad Gadget, om varför Eddie inte sjunger på skånska, om nya albumet "En ny våg" och om bilolyckan som var nära att kosta dem livet Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Inge Johansson växte upp i Kågedalen (området norr om Skellefteå som många fortfarande förknippar med den skandalösa boken "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" av Nikanor Teratologen). Som 20-åring blev han basist i The (International) Noise Conspiracy, bandet som Dennis Lyxzén startade efter Refused. De fick stora framgångar på andra sidan Atlanten, gjorde 773 spelningar och fick två album producerade av Rick Rubin innan de splittrades. Inge Johansson har också spelat i Totalt Jävla Mörker, Against Me! och soloprojektet Gatuplan som nyligen gav ut sitt andra album. Hemma hos Strage pratar han om att hamstra tajta jeans, om att spela live med Rancid, om tonårscrushen som skaffade barn med en moderat och om den eviga kärleken till Black Sabbath. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Danko Jones kommer från Toronto. Sedan 1996 är han vokalist och gitarrist i en trio som han döpt efter sig själv. Hemma hos Strage pratar han om nya albumet "Electric sounds", om att bearbeta trauman genom att göra arg musik, om hans första punkband 3 Reasons To Puke, om att extrajobba i en porrbutik, om att hyllas av Keith Richards, om att göra en video med Lemmy och Ralph "Karate Kid" Macchio, om föräldrarna som fortfarande vill att han ska bli akademiker, om sin livslånga kärlek till Kiss och om den gången hans pappa bröt sönder hans exemplar av "Alive!". Danko Jones börjar också att gråta tre (nästan fyra) gånger under inspelningen – bland annat när han lyssnar på Neil Youngs "Old man". Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I 32 år har Bob Hund gjort ljuvligt panikslagen indierock. Nu är de aktuella med EP-skivorna "Drömmen är en råvara" och "Verkligheten är en raffinerad produkt" – samt med boken "Nybörjartur livet ut" som ges ut i september. Hemma hos Strage pratar sångaren Thomas Öberg och gitarristen Conny Nimmersjö bland annat om sin absoluta banddemokrati ("ingen får sin vilja igenom, alla är missnöjda hela tiden"), om kärleken till Kraftwerk, om hur "I stället för musik: förvirring" inspirerades av en Sjostakovitj-sågning i Pravda, om läkaren som ville skicka Thomas till psykakuten, om det engelskspråkiga sidoprojektet Bergman Rock som ingen (allra minst bandmedlemmarna) älskade och om varför det ofärdiga och misslyckade (som Iggy Pops "Zombie birdhouse") är mer inspirerande än det fulländade och perfekta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Till skillnad från sin amerikanske namne sålde Robert Johnson från Solna aldrig sin själ till Satan för att bli framgångsrik. Kanske borde han ha gjort det. "Fy fan vad det har gått dåligt", säger han hemma hos Strage när han sammanfattar sina 30 år i det fuzzade, instrumentala surf-garage-punk-bandet Robert Johnson and Punchdrunks. Han pratar också om varför han äger 58 exemplar av Jerry Lee Lewis album "Live at the Star Club", om när han slutade med musiken och sålde sin fina Bo Diddley-gitarr till Dregen, om när han ångrade sig och köpte tillbaka den, om varför han har tatuerat en bild av den amerikanska protosynthduon Suicide på bröstet, om hur det kändes att hyllas av Iggy Pop och om när han som taxichaufför skjutsade Johnny Thunders gitarr från Arlanda till Hägerstensåsen. Dessutom dissar han skandalöst nog Strages idoler Quentin Tarantino och Daft Punk! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

"Åh nej, nu kommer folk kanske att känna igen mig på stan", sa Laleh efter att ha uppträtt med Adam Lambert i amerikanska "Idol". "Det är inte riktigt den inställningen du ska ha", sa hennes manager. Laleh trivs med att vara låtskrivare och producent på andra sidan Atlanten och popstjärna hemma i Sverige. Inför sommarens arenakonserter hälsar hon på hemma hos Strage för att prata om hur hon skrev sin skolavslutningshit "Goliat" under en förkylning, om föräldrarna som flydde från Iran, om sina år i Minsk, Östberlin och Skellefteå, om att trycka ner en mobbares huvud i soppa och om behovet av optimism. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Wayne Hussey föddes i Bristol och växte upp i en mormonsk familj. Han spelade med Dead or Alive och The Sisters of Mercy innan han 1986 startade The Mission som gjorde succé med sin smäktande gothrock. Hemma hos Strage pratar Wayne Hussey bland annat om att som sexuellt hämmad mormon spela i samma band som den dekadenta divan Pete Burns, om sin kärlek till Marc Bolan och sunkvinet Blue Nun, om varför han i sina självbiografier skriver mer sexigt om gitarrer än om sex, om att ta syra och hångla med sin gitarrist i Hell's Angels klubbhus i New Orleans och om det kortlivade glamrock-coverbandet The Sexist Boys som han hade med Martin Gore. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Simon Superti är de senaste tio årens mest inflytelserika svenska hiphopproducent. Samtidigt som han jobbat med bland andra ZE, Einár, ODZ och Dani M har Simon Superti gjort egna låtar. På nya albumet "Hemlisar" går han i en visrockig riktning och blir en sorts förorts-Cornelis. Nu hälsar han på hemma hos Strage för att prata om sitt italienska arv, om att växa upp i Salabacke, om att jagas av polisen på Uppsala reggaefestival, om Einárs tragiska död och om att samarbeta med de viktigaste jockarna i svensk rock: Jocke Berg och Jocke Åhlund. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Eirik Melstrøm var 13 när han fick Turbonegros album "Apocalypse dudes" i julklapp. Han bodde i Harestua, samma stad som Turbonegros yxhjälte Euroboy – vars mor han hade som fransklärare (hon skickade hem Eirik när han kom till skolan i en "I got erection"-tröja). Några år senare blev Eirik gitarrist i sitt eget band The Good, The Bad & The Zugly som inte bara slagit Norge utan hela Europa med häpnad. Nu hälsar han och vokalisten Ivar Nikolaisen (som även sjunger i Kvelertak) på hemma hos Strage. De pratar bland annat om alla gånger de ljugit om vilka band de lyssnar på, om att äkta punk måste vara bitter, om Ivars uppväxt i en judiskinspirerad sekt ("vi var inte jewish, vi var jew-ish"), om att slåss mot systemet samtidigt som de tar emot bidrag ("vi spelar statsfinansierad oljepunk") och hur jobbigt det är med frågesport på puben när man bara vill supa. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grace Jones älskar dem. Bret Anderson från Suede också. Konstnären Marina Abramović bad att få ta en selfie med dem. Dry Cleaning är det största som hänt brittisk indierock på ett bra tag. Bandet leds av frontkvinnan Florence Shaw, som i stället för att sjunga reciterar texter med en ljuvligt nollställd röst, och av gitarristen Tom Dowd som kastar sig mellan söta slingor och taggig dissonans. Hemma hos Strage pratar de om sin tid som konststudenter på Royal College of Art, om kärleken till The Fall och Soft Cell, om att bli popstjärnor när man passerat 30, om att inspireras av storstadens kaos och om varför det är intressant att inte göra något alls på scen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Klara Andersson kallar sig Fågelle och kommer från Sennan, en liten ort utanför Halmstad. Hon spelade i punkbandet Poor Ducks innan hon gick en workshop med jazmusikern Mats Gustafsson och upptäckte experimentell musik. När hon pluggade på Musikhögskolan i Göteborg blev hon vän med Henryk Lipp, känd för sina samarbeten med Anna von Hausswolff, Freddie Wadling och Håkan Hellström. De har gjort två album tillsammans och det senaste, "Den svenska vreden", är en våldsamt vacker urladdning av viskningar och rop. Hemma hos Strage pratar Fågelle om att bo i Berlin, om sin skelettsamlande far, om att sampla kajors dödsskrik och om att sjunga duett med Thåström. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

The Brian Jonestown Massacre kommer från San Francisco och blev på nittiotalet lika kända för vilda slagsmål på scen som för sin sinnesutvidgande psykedeliapop. Ironiskt nog var det kaoset som gjorde att en riktigt stor publik fick upp ögonen för dem (i den kritikerhyllade dokumentären "Dig!"). Många upptäckte också gruppen när deras låt "Straight up and down" användes som ledmotiv i tv-serien "Boardwalk empire". Numera bor bandets ledare Anton Newcombe i Berlin. Han har gett ut 20 album och turnerar fortfarande över hela världen. Under ett besök i Stockholm hälsar han på hemma hos Strage för att prata om kärlekssånger med giftiga taggar, om att växa upp bland rika och tokiga människor och om hur man undviker att bli exploaterad av musikindustrin. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få eller inga svenska trummisar är lika hyllade som Tomas Haake. I det progressiva metalbandet Meshuggah har han sedan nittiotalets begynnelse trollbundit lyssnare med sina komplexa grooves. Nu har han äntligen hälsat på hemma hos Strage för att prata om uppväxten i Örnsköldsvik, om åren i Umeå då han blev irriterad på alla hardcoreungar som skulle springa upp på scen, om att utbilda sig till snickare och fastna med fingret i en fräs, om att drabbas av eksem under pandemin, om att folk överskattar hans kunskaper i matematik, om sin skådespelande flickvän Jessica Pimentel (känd från ”Orange is the new black”) och om att utses till världens 93:e bästa trummis av Rolling Stone Magazine. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

"Det här är den inre musiken. Den inre rytmen", säger Marie Bergman medan hon spelar på tibetanska mässingsskålar, hummar harmoniskt och ger Strage klangmassage. Sedan berättar hon om sin långa karriär. Som 14-åring kånkade hon sin gitarr till Vispråmen Storken där hon fick träffa Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. Fem år senare blev hon medlem i den lika sockersöta som folkkära gruppen Family Four. De vann Melodifestivalen 1971 och 1972 (Marie segrade även med Roger Pontare 1994, vilket gör henne och Carola till de enda artister som vunnit Mello tre gånger). Marie Bergman pratar också om att slå sig fri och göra solokarriär på sjuttiotalet, om att växa upp i familj på sju personer i en trea i Västertorp, om sin morfar som flydde från Ryssland 1911 och blev korv- och glassgubbe i Solna Centrum, om Family Four-kollegan Pierre Isacsson som dog på Estonia, om att bli kallad "urmoder för Skandinaviens singer-songwriters", om klassikern "Ingen kommer undan politiken" och om att anklagas för att inte vara tillr

Svein Berge och Torbjørn Brundtland träffades som barn hemma i Tromsø. De spelade datorspel tillsammans. De sålde lotter för Synskadades förbund för att få pengar till att köpa synthar. Och de bildade så småningom Röyksopp som strax efter millennieskiftet blev ett av världens mest hyllade elektroniska band. I fjol överträffade de sig själva med trippelalbumet "Profound mysteries" och nu hälsar de på hemma hos Strage för att prata om italodisco, om obskyra Super Nintendo-soundtracks, om det inspirerade mörkret i norra Norge, om att sträva efter en naiv lyckokänsla, om att få stryk av Martin Gore i bordsfotboll, om varför de tackade nej till att samarbeta med P Diddy och Britney Spears och om hur mycket elektricitet som krävs för att producera en remix som är tio miljoner år lång. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.